Stöd

Tredje gången gillt. Lyckas det inte nu så får det vara. Jag lägger två fingrar på min hals för att känna pulsen. Egentligen behövs det inte, jag känner den redan dunka häftigt i min vänstra tinning. Jag känner hur svetten samlas till en droppe, som snart drar upp en rännil längs min sammanbitna kind. Fler fyller på.

Provledaren rabblar den gamla vanliga informationen, men jag lyssnar ändå. Kanske har jag missat något. Trots månader av förberedelse har jag aldrig känt mig så osäker. Tänk om något går fel? Hela nästa år, ja kanske hela min karriär avgörs på skamligt, osmakligt kort tid. Ingen tid alls. Bäst att ta till vara på den. Jag lägger fram mitt armbandsur, kramar ur de sista dropparna ur min energidryck. Nu gäller det. Killen framför mig sitter nedsjunken i sin stol. Likt en grästuva sticker endast hans kamouflage-mönstrade keps upp ovanför stolsryggen. Han gäspar. Kepsen reser sig, och sjunker tillbaka. Hur kan han?

- Då var det dags att stänga av alla mobiltelefoner! Provledarens röst är tömd på auktoritet, men av respekt för hans ämbete lyder jag. Jag skakar så mycket att jag rent av blir nyfiken på min egen hand, fascinerad. Ingen tid att förlora. "Ett nytt meddelande". Jag slinter, trycker på fel knapp: Telefonboken. Lägger ned telefonen på bänken för att den inte ska glida ur mina fuktiga händer. Får upp meddelandet. "Du klarar det, jag tror på dig. Ta ett djupt andetag och bara släpp taget. Jag älskar dig.".

Provledaren sveper förbi och räcker mig provet. Jag tar emot det, och märker till min förvåning hur min hand stillnat. Dags att ta ett djupt andetag och släppa taget.