fredag 29 april 2011

Sötma

En flyktig vårbris blåste genom de nyvakna björkarna i dungen, utmed den hoppfulla bäcken, upp längs de luttrade kullarna i fjärran. Det var en sådan vind som nätt och jämt fick tag i de ljusa kjolarna och klänningarna, som fick lockar att tala och som gjorde luften lättare att andas. En ädel, mild och aldrig tvingande fläkt som fyllde allt den rörde vid med liv.

På dess böljande vågor bars det svaga ljudet av en ensam, kvällsdåsig fluga fram över landskapet. Trött efter dagens alla äventyr lät den sig bara dras med, bort mot nya jaktmarker. En trygghet han inte förmådde sätta fingret på uppfyllde honom snart, en tillit till att vinden förde honom i rätt riktning. Snart förstod han att han gjort rätt som litat på denna tystlåtna vind, som nu fört honom in i ett moln av himmelska dofter.

Upprymd av denna ljuvlighet viker han av mot dofternas källa. Bäst att sluta ögonen och bara ryckas med, in i vad som nu bara kan vara paradiset. Till sist viker han in sina trötta vingar och landar på det guldfärgade, ljuvliga underlaget, böjer sig ner för att smaka. En himmelsk lyckokänsla sprids ut i varenda litet hår, ända ut i de spröda vingspetsarna.

Efter en stunds frossande i detta förlovade land beslutar sig flugan så för att det nu måste vara dags att ge sig av, för att snart kunna återkomma till detta gyllene rike där drömmar besannas. Han tar sats för att lyfta, men just som han ska ta språnget ut i luften är det något som hejdar honom, fjättrar honom till den till synes oskyldiga mattan av gyllene lycka. Hur han än försöker sjunker han bara längre ner, tills benen är helt täckta. Men just som han känner paniken stå för dörren smeker en svag vind hans ludna kropp. En vind som stärker, som ger honom lugnet åter, som bara viskar det han vetat så länge. "Här är jag i mina drömmars land, dit jag alltid ville komma, då ska jag så här också alltid stanna."

måndag 25 april 2011

Stöd

Tredje gången gillt. Lyckas det inte nu så får det vara. Jag lägger två fingrar på min hals för att känna pulsen. Egentligen behövs det inte, jag känner den redan dunka häftigt i min vänstra tinning. Jag känner hur svetten samlas till en droppe, som snart drar upp en rännil längs min sammanbitna kind. Fler fyller på.

Provledaren rabblar den gamla vanliga informationen, men jag lyssnar ändå. Kanske har jag missat något. Trots månader av förberedelse har jag aldrig känt mig så osäker. Tänk om något går fel? Hela nästa år, ja kanske hela min karriär avgörs på skamligt, osmakligt kort tid. Ingen tid alls. Bäst att ta till vara på den. Jag lägger fram mitt armbandsur, kramar ur de sista dropparna ur min energidryck. Nu gäller det. Killen framför mig sitter nedsjunken i sin stol. Likt en grästuva sticker endast hans kamouflage-mönstrade keps upp ovanför stolsryggen. Han gäspar. Kepsen reser sig, och sjunker tillbaka. Hur kan han?

- Då var det dags att stänga av alla mobiltelefoner! Provledarens röst är tömd på auktoritet, men av respekt för hans ämbete lyder jag. Jag skakar så mycket att jag rent av blir nyfiken på min egen hand, fascinerad. Ingen tid att förlora. "Ett nytt meddelande". Jag slinter, trycker på fel knapp: Telefonboken. Lägger ned telefonen på bänken för att den inte ska glida ur mina fuktiga händer. Får upp meddelandet. "Du klarar det, jag tror på dig. Ta ett djupt andetag och bara släpp taget. Jag älskar dig.".

Provledaren sveper förbi och räcker mig provet. Jag tar emot det, och märker till min förvåning hur min hand stillnat. Dags att ta ett djupt andetag och släppa taget.





söndag 24 april 2011

Panik

"Vi måste prata.". Med garden nere träffar orden från den oskyldiga luren mig som en rak höger. Jag vacklar, försöker ta in dem, gläntar på dörren till mitt inre. Som en löpeld sprider de sig genom mig, upptar mig, plågar mig.

"Det är slut.". Jag blir yr, får tag i ett gem, granskar det. Jag sätter mitt sista hopp till att detta bara är en dröm, eller kanske att jag bara hört fel. Jag böjer gemets glänsande lemmar, flyr samtalet. Kanske är allt som vanligt när jag återkommer. Om jag återkommer. Kanske kan jag med gemets hjälp stanna tiden och åtminstone leva bland minnena.

Jag känner hur svetten tränger fram där den varma telefonen möter min orakade kind.
"Men så säg något då!". Jag är tyst. Gemets ena led bryts då jag apatiskt vickar den fram och tillbaka. Jag lägger mig ned på trasmattan. Likt framtiden tycks taket falla mot mig. Men jag känner mig redan som en krossad gräshoppa mot nuets fotsula. Lika bra att lägga på.