På dess böljande vågor bars det svaga ljudet av en ensam, kvällsdåsig fluga fram över landskapet. Trött efter dagens alla äventyr lät den sig bara dras med, bort mot nya jaktmarker. En trygghet han inte förmådde sätta fingret på uppfyllde honom snart, en tillit till att vinden förde honom i rätt riktning. Snart förstod han att han gjort rätt som litat på denna tystlåtna vind, som nu fört honom in i ett moln av himmelska dofter.
Upprymd av denna ljuvlighet viker han av mot dofternas källa. Bäst att sluta ögonen och bara ryckas med, in i vad som nu bara kan vara paradiset. Till sist viker han in sina trötta vingar och landar på det guldfärgade, ljuvliga underlaget, böjer sig ner för att smaka. En himmelsk lyckokänsla sprids ut i varenda litet hår, ända ut i de spröda vingspetsarna.
Efter en stunds frossande i detta förlovade land beslutar sig flugan så för att det nu måste vara dags att ge sig av, för att snart kunna återkomma till detta gyllene rike där drömmar besannas. Han tar sats för att lyfta, men just som han ska ta språnget ut i luften är det något som hejdar honom, fjättrar honom till den till synes oskyldiga mattan av gyllene lycka. Hur han än försöker sjunker han bara längre ner, tills benen är helt täckta. Men just som han känner paniken stå för dörren smeker en svag vind hans ludna kropp. En vind som stärker, som ger honom lugnet åter, som bara viskar det han vetat så länge. "Här är jag i mina drömmars land, dit jag alltid ville komma, då ska jag så här också alltid stanna."
