Panik

"Vi måste prata.". Med garden nere träffar orden från den oskyldiga luren mig som en rak höger. Jag vacklar, försöker ta in dem, gläntar på dörren till mitt inre. Som en löpeld sprider de sig genom mig, upptar mig, plågar mig.

"Det är slut.". Jag blir yr, får tag i ett gem, granskar det. Jag sätter mitt sista hopp till att detta bara är en dröm, eller kanske att jag bara hört fel. Jag böjer gemets glänsande lemmar, flyr samtalet. Kanske är allt som vanligt när jag återkommer. Om jag återkommer. Kanske kan jag med gemets hjälp stanna tiden och åtminstone leva bland minnena.

Jag känner hur svetten tränger fram där den varma telefonen möter min orakade kind.

"Men så säg något då!". Jag är tyst. Gemets ena led bryts då jag apatiskt vickar den fram och tillbaka. Jag lägger mig ned på trasmattan. Likt framtiden tycks taket falla mot mig. Men jag känner mig redan som en krossad gräshoppa mot nuets fotsula. Lika bra att lägga på.